Labour market relevance and quality in higher education in Sweden
Publication date: 27 June 2022 | Report language: SV
En viktig fråga är huruvida den högre utbildningen i Sverige håller den kvalitet, relevans
och effektivitet som krävs för att underlätta kompetensförsörjningen samt främja omställning och
livslångt lärande. Den här studien visar att den inte gör det. I studien jämförs Sverige med Danmark,
Irland, Nederländerna, Norge och Österrike, samt i vissa fall Belgien, avseende ett antal indikatorer
som avser att mäta kvalitet, relevans och effektivitet i utbildningssystemet. För en majoritet av
indikatorerna presterar Sverige sämst eller näst sämst.
Svenska studenter har relativt goda förkunskaper och kan därmed antas ha relativt goda
förutsättningar för att bedriva högre studier. Sverige har haft en stabil finansiering av högre utbildning
över tid. Dock noteras en trend att Sverige lägger en allt mindre andel av BNP på högre utbildning.
Svenska studenter är nöjda med sina studier. Undervisningstiden i Sverige är dock den kortaste bland
jämförelseländerna. Svenska studenter får i genomsnitt endast elva timmar lärarledd tid per vecka.
Det riskerar att påverka prestationsgraden negativt. Prestationsgraden i Sverige skiljer sig mellan olika
typer av utbildningar, men mycket tyder på att den kan förbättras och att mer resurser behöver riktas
mot att få studenter att klara av sina studier.
Dimensioneringen i Sverige utgår från studenternas efterfrågan. Sverige är det land i jämförelsen där
relationen mellan utbildningsutbud och arbetsmarknadens efterfrågan är svagast. I Danmark såväl
som i Nederländerna är dimensioneringen av den högre utbildningen tydligt anpassad till efterfrågan
på kompetens på arbetsmarknaden.
Sverige är också det enda land i jämförelsen som saknar strukturer för arbetsmarknadsinflytande på
systemnivå. Till skillnad från jämförelseländerna finns få möjligheter för arbetslivet att påverka
utbildningarna, oavsett om det gäller dimensionering eller utbildningarnas innehåll. Detta riskerar att
göra utbildningarna mindre aktuella och försvårar samverkan med arbetslivet.
Sverige har näst högst arbetslöshet bland studenter 3 år efter examen och högst arbetslöshet bland
högskoleutbildade personer generellt. Nederländerna och Danmark, som har en politik som tydligt
indikerar vikten av att den högre utbildningen ska främja kompetensförsörjningen, har i stället den
lägsta arbetslösheten bland studenter 3 år efter examen. Sysselsättningsgraden bland svenska
studenter 1–3 år efter avslutad examen är omkring 90 procent, vilket placerar Sverige i mitten i
jämförelsen.
Sverige har vidare lägst relativ ingångslön och den klart lägsta avkastningen på högre utbildning
bland jämförelseländerna. Svenska studenter påbörjar och avslutar sina studier senare än i något
jämförelseland. Examensfrekvensen i Sverige är 44 procent, vilket är den näst lägsta bland
jämförelseländerna. Vidare klarar bara 42 procent av de som tar examen av att göra det inom avsatt
tid. Detta leder sammantaget till låg produktivitet i svensk högre utbildning.
Sverige särskiljer sig i studien genom vad som tycks vara en bristande reformvilja. Det finns ett antal
utredningar inom högre utbildning de senaste decennierna som inte har lett till några reformer. Sverige
saknar dessutom reformer som syftar till att underlätta kompetensförsörjningen. De andra länderna i
studien har, om än i varierande grad, genomfört relativt stora reformer. Den gemensamma ansatsen
är att de ska öka relevansen och effektiviteten i den högre utbildningen och underlätta
kompetensförsörjningen. Det ligger väl i linje med trenden att fler länder verkar för att förändra
styrningen av den högre utbildningen mot ett fokus där det är centralt med ansvarsskyldighet
gentemot allmänheten och att utbildningen ska komma till gagn för individer, näringslivet och
samhällen.
